Händelserikt Linköpingsår

Ja jag är la inte den duktigaste bloggaren tyvärr, men jag skyller på allt tumult som varit sen jag flyttade upp till Linköping. I juli förra året började jag en bodybuildarsatsning som höll på att knäcka mig totalt innan jag la ner i mitten av november, 2v innan tävling. Rent fysiskt och psykiskt har jag nog aldrig mått sämre i hela mitt liv men samtidigt så gnager känslan av misslyckande över att inte stått där på scenen och fullgjort satsningen. Något gott som kom ur det hela var insikten i hur mkt fritid jag helt plötsligt hade när jag inte tränade och promenerade som en gnu varje dag. Jag insåg då att jag kanske inte ska skjuta alla drömmar på framtiden utan ta tillvara på känslan av nyvunnen tid - jag löste det hela med att köpa hund :) Så nuförtiden är jag matte till en polsk omplaceringshund som heter Trixi. Världens raraste lilla tös med sjukt mkt energi. Visst blir det många promenader på gott och ont men oj vilken härlig känsla av att vara behövd och ovillkorligt älskad.

Ordet älskad och omtyckt får mig osökt att komma in på vårens händelser som varit av ett helt annat slag - nämligen karlar. Först bröt jag med en idag underbar vän som blev kvar i Lund när jag flyttade och sen när BB-satsningen lagt sig blev jag fasen kär (?) i 2 underbara, men sjukt olika, karlar så jag kan lova att våren har varit precis lika händelsefull som hösten även om det varit på ett helt annat plan. Jag har alltså haft ganska fullt upp känslomässigt och har väl ännu inte rett upp det hela även om jag känner mig lite klokare nu så här i maj. Det mest anmärkiningsvärda som hänt är väl att jag fått ytterligare en karl "på halsen" och storyn är ganska mkt mer komplicerad än så. Det började med en öl på krogen i mars och då karln inte gav sig ens efter 2månader så gick jag med på fika. Han spontanbesökte la ett par gånger och sen ville han bjuda på middag. Jag måste ju erkänna att det var hela tiden små pusselbitar som inte riktigt gick ihop och svaren på dessa fick jag samma kväll som jag blev bjuden på middag. Det visade sig nämligen att Peter inte hette Peter utan något annat och han var dessutom gift och hade två barn!! Snopet värre!! Jag gjorde ganska klart för han att jag då inte var intresserad men han gav sig inte. Efter ganska många mer eller mindre ovälkomna spontanbesök så fick jag knäppen igår och skällde väl ut honom i telefonen så nu får vi väl se om han dyker upp igen. Började ju fasen bli lite kusligt när han typ varannan dag ringde på ca 10 min efter det att jag kommit innanför dörren. Creepy! Han är ju rätt blyger men det är ju inte utan att man känner sig lite förföljd...

Tja, hoppas att jag hittar någon som vill dela mitt liv på riktigt.... jag blir ju inte yngre direkt och omgivningen med dop, bröllop, förlovningar etc gör väl att man ibland känner sig lite ensam och sent på´t... Men men, nu är det vår och det är la bara att ge sig ut och hoppas på det bästa :)